Ikväll såg vi "the fault in our stars".
En film som att handlar om att acceptera livet man har fått och att lära sig att leva med det,
I filmen är det cancer som dom måste leva med och faktumet att dom faktiskt inte har någon direkt framtid.

Jag har fortfarande inte bearbetat faktumet att jag aldrig kommer få barn, jag har inte lärt mig att leva med det liv jag har.
Jag har 2 underbara hundar och en fantastisk fästman. Men tanken att jag inte kommer få privilegiet att uppfostra min fästmans barn gör ont. Det är inte rättvist och det är inte lätt att leva med. Jag är ensam i den här vetskapen, min fästman har ju varit med i alla missfallen och min yngre syster har jag även berättat för. Men bara om missfallen.
Min fästman säger att vi inte ska ge upp och att det fortfarande finns hopp. Jag kan inte förklara vad det är, men något i mig säger att jag inte kommer få barn. Jag ör helt säker.
Jag har fått remiss för massa tester för att ta reda på vad som är fel på mig , varför alla foster dör i mig. Men jag är rädd för nålar, och jag är rädd för att få det svart på vitt- att jag aldrig kommer kunna skaffa familj.

Jag vill bara stoppa undan vetskapen, om att jag kommer vara "ofrivilligt barnlös" i hela mitt liv, i en låda och gömma undan den någonstans. Orken att ta tag i det här och orken att sörja alla foster finns inte. Jag har som sagt mina 2 hundar, min fästman, hemmet och jobbet att ta hand om.

Dessutom så drömmer mina föräldrar om dagen vi ger dom barnbarn. Jag har inte styrkan att krossa deras hjärtan , inte än.

Hur kommer det sig att allt man gör, inte spelar någon roll dagen man får reda på att man som kvinna inte kan skaffa barn?
Det är klart jag älskar hundarna och mim fästman, och det är otroligt jobbigt att se på dom och känna att det inte räcker. Ännu jobbigare är det att se sin fästman, som drömt om barn i hela sitt liv, och veta att jag aldrig kommer kunna ge honom det.

Många gånger har jag funderat på att lämna honom, ge honom en riktig chans att få det liv han alltid har drömt om.